Tänk dig att vakna upp i en alpstuga, redo för en dag i naturen, men mötas av en osynlig vägg som isolerar dig helt från omvärlden. Det är utgångspunkten i Marlen Haushofers roman Väggen – en berättelse som inte bara handlar om fysisk isolering utan om en djup, existentiell ensamhet som sipprar genom varje ord och mening.
Insluten – i berättelsen och i kroppen
Väggen är långt ifrån en vanlig roman. Som Kristy Beers Fägersten, professor i engelska vid Södertörns högskola, påpekar, är det formen lika mycket som innehållet som definierar läsupplevelsen. Romanen saknar kapitelindelning och består istället av en obruten, flödande textmassa. Det finns få andningspauser – bara en lång, tät monolog från huvudpersonens dagbok. Resultatet är en läsupplevelse där språket omsluter läsaren lika påtagligt som väggens fysiska närvaro gör med huvudpersonen.
Beers Fägersten formulerar det träffsäkert: “Läsaren stängs in av dessa väggar, trevar sig längs dem med varje sidbyte, men hittar inte ut förrän boken är klar – och knappast ens då.” Det är denna oförlåtliga närhet till texten som gör romanen till en unik upplevelse, där man snarare går vilse i boken än tar sig igenom den.
Där strukturen i sig blir berättelse
Marlen Haushofer har inte skapat en berättelse som enkelt följer en linjär narrativ. Istället består romanen av något som mer liknar ett inre landskap, där stycken suddas ut och scener flyter samman. Det är som att befinna sig i ett konstant nu, utan överblick eller riktning, där läsaren förlorar känslan för både tid och plats.
Det är ett medvetet stilgrepp som speglar protagonistens isolerade tillvaro. Med bristen på pauser eller “dagsljus” i berättelsestrukturen, förlorar läsaren fotfästet – precis som kvinnan som försöker förstå sin plats i en värld täckt av tystnad och ogenomtränglig glömska.
En bok som ställer frågor – och vägrar svara
På ytan kan Väggen beskrivas som en renodlad överlevnadsskildring. Kvinnan i boken anpassar sig efter de nya livsvillkoren; hon odlar, hon tar hand om sin hund, hon inrättar en sorts funktionell vardag. Men läsaren förstår snabbt att något djupare pågår. Mer än något annat ifrågasätter romanen våra grundläggande behov: kontakt, förståelse och existensens syfte.
Den väcker frågor utan att erbjuda tröstande svar:
- Vem är vi när ingen ser oss?
- Vad återstår av mänskligheten när civilisationen utplånas?
- Räcker tanken som sällskap, eller driver den oss till vansinne?
För Beers Fägersten blir Väggen en litterär studie i empati genom form. Det är inte bara vad som sägs som berör – det är hur det sägs. Texten i sig blir väggen: kall, utan konturer, omöjlig att forcera. Och läsaren står tryckt mot den, med panna och ögon, och tvingas känna vad huvudpersonen känner.
Kort om boken:
- Titel: Väggen
- Författare: Marlen Haushofer
- Översättning: Rebecca Lindskog
- Handling: En kvinna isoleras av en osynlig vägg i de österrikiska alperna och försöker bygga upp ett liv i ensamhet.
- Stil: En oavbruten textmassa utan kapitel eller tydliga avsnitt, speglande huvudpersonens sinnestillstånd.
Har du också känt hur Väggen letat sig under huden? Dela gärna dina tankar. Eller tipsa om andra böcker där form och innehåll förenas på ett sätt som får en att nästan glömma att man läser.