Det börjar ofta med ett svagt illamående – ett ostron för mycket, en misstänkt pizza, eller bara en envis vintermagsjuka. Sekunden innan kroppen ger upp får vi höra det: ett välbekant, kvävande läte. En kväljning.
Och precis den upplevelsen har människor i Norrland ett ord för. I Skellefteå säger du kanske att du ”tjajes”. I Umeå hörs hellre ”tjöjes”, och i finlandssvenska Maxmo, på andra sidan Kvarken, blir det till ”tjöjis”.
Men oavsett uttal vet alla vad som menas. Magen säger upp sig – och språket hänger med.
Ett kväljande arv från 1600-talet
Det låter modernt, kanske till och med som ett TikTok-uttryck. Men i själva verket har dessa varianter rötter som sträcker sig tillbaka till 1600-talet. I Svenska Akademiens ordbok hittar vi verbet ”köjas”, vilket betyder att känna kväljning eller illamående. Inget nymodigt hittepå alltså, utan ett begrepp med historia.
Det spännande är hur ordet har utvecklats: ”köjas” har anpassat sig till olika orters ljudmönster. Resultatet är ett myller av lokala varianter:
- tjajes
- tjoijes
- tjaijes
- tjåijes
Språkvetare älskar detta. Det visar hur språk inte står still – det anpassar sig, växer och förändras beroende på platsen och folket som använder det.
Från magmun till mun – ett ljud som stannar kvar
Vad gör ett ord som ”köjas” så hållbart? Enligt språkforskaren Anna Westerberg är en förklaring att uttrycket är ljudhärmande. Det låter som det gör. Precis som vi säger att någon snörvlar eller hostar, fångar ”köjas” ljudet av kroppen i kris. Ljudet blir ett ord.
I varje uttalsvariant finns en kännbar realism. Det låter nästan som ljudet kommer direkt från strupen. Och därför stannar det kvar i språket.
Över gränsen till Norge finns också släktordet ”køyast” – ett tecken på att det här illamående-ljudet kan ha språkliga band över hela Skandinavien.
När talspråket springer ifrån skrivspråket
I många delar av landet används dessa uttryck fortfarande i talspråket, trots att de är svåra att hitta i ordböcker eller skriven standard. Det visar hur starkt talspråket kan bevara ord som annars försvinner i formella sammanhang.
Men hur stavas något som mest bygger på ljud? Där blir det knepigare. Är det ”tjöjes”, ”tjåijes” eller ”tjaijes”? Svaret: det finns inga rätt eller fel. Bara variationer. Därför användes ofta grundformen ”köjas” i språkvetenskaplig dokumentation – men den hörs sällan i vardagen.
Varför det här spelar roll – på riktigt
Det kan verka som ett kuriosum – ett lustigt ljudord från norra Sverige. Men det säger mycket om hur språk fungerar. Det visar hur språk föds i kroppen, hur det följer känslan och hur ett fysiskt illamående också får ett eget uttryck i talet.
Dessutom pekar det på hur dialekter lever vidare, trots att standardisering präglar många andra språkområden. I ”tjajes” lever fortfarande något genuint, något lokalt och personligt.
Nästa gång någon säger ”tjajes du?”, lyssna extra noga. I det ordet finns historien om hur magar, byar och vokalpaletter har format språket i över 400 år.
📌 5 saker att känna till om ”köjas”
- Det betyder att må illa eller känna kväljningar – alltså att vilja kräkas.
- Ordet finns dokumenterat sedan 1600-talet.
- Det lever idag i dialekter i både Norrland och finlandssvenska Österbotten.
- Det är troligen ljudhärmande – ljudet liknar reaktionen det beskriver.
- Liknande ord finns även i norska dialekter, som exempelvis ”køyast”.
🗣 Har du ett unikt familjeord, något bara din mormor sa? Tipsa Språktidningen – kanske rymmer även ditt ord en historia värd att bevara.