Det finns böcker som inte bara berättar en historia, utan också öppnar dörrar till större frågor om livet och världen vi lever i. Vénus Khoury-Ghatas roman Ett hus på randen till tårar är precis en sådan – en berättelse där språket blir mer än bara ord. Det blir både konflikt och tillhörighet, både sår och styrka.
Ett hem fyllt av ord och konflikter
Trots sina knappt 130 sidor är romanen rik på nyanser. Handlingen kretsar kring en familj i 1950-talets Beirut, där spänningarna inte bara ligger i samhället utanför utan också mellan väggarna i hemmet.
- Faderns språk används med auktoritet.
- Modern väver ihop franska och libanesisk arabiska, vilket väcker dotterns irritation.
- Varje ord laddas med social och kulturell tyngd.
Kritikern Nina van den Brink beskriver denna språkliga blandning som ”franbanesiska” – ett uttryck lika mycket präglat av skam som av kreativitet och motståndskraft.
Språk som både sår och sköld
I romanen blir även vardagliga scener som matlagning en språklig metafor. Modern saltar salladen tills den bränner som tårar – en påminnelse om hur ord kan läka, men också såra. Här ställs frågan om vi formar språket eller om språket formar oss. Franskan representerar prestige och framtid, medan arabiskan placeras i marginalen, tätt sammanlänkad med känsloliv och hemkultur.
När språk blir minne
Van den Brink beskriver hur romanen påverkade henne redan i tjugoårsåldern. Det visar hur litteratur kan leva kvar, inte bara som berättelser utan som något som tränger in i vår egen erfarenhet. För den som vuxit upp med flera språk känns romanens konflikt igen – känslan av att stå mellan världar och att alltid balansera mellan språkliga identiteter.
Ett litterärt språkporträtt
Romanen är lika mycket poesi och sociolingvistik som skönlitteratur. Den gestaltar hur språk kan skapa hierarkier, särskilja människor och forma öden. Här ligger romanens puls: i det levande, vibrerande språket.
Vad vi tar med oss
Khoury-Ghata påminner oss om att språk aldrig är neutralt. Det bär alltid på historia, känslor och maktrelationer. Samtidigt är det just där kraften finns: i möjligheten att ge form åt identitet, tillhörighet och motstånd.
Kortfakta
- Författare: Vénus Khoury-Ghata
- Översättning: Mats Löfgren
- Plats/tid: Libanon under 1950-talet
- Kärntema: Familjeband och nationella sprickor speglas genom språk
- Språkkrock: Franskan (status, bildning) vs arabiskan (vardag, känsla) – samt blandningen franbanesiska
- Budskap: Språket kan binda oss, men också ge möjlighet till motstånd och styrka
💭 Eftertanke: Vilket språk eller dialekt i ditt liv har känts mest som hemma – och vilket har du fått kämpa för att bevara?
👉 Vill du läsa en fördjupning om franbanesiska och andra vardagliga språkmixar som trots sin utbredda användning ofta betraktas som ”fel”?