Tänk dig att du sitter i en biografstol. Rymdskeppet på duken skjuter iväg, gravitationen släpper taget och en karaktär säger de där ikoniska orden: *Beam me up!*. Det är framtiden vi ser, men med ord som känns lika hemtama som vägen hem från jobbet. Det är precis den här kollisionen mellan framtidsdrömmar och jordiskt språk som Kajsa Törmä, språkforskare i Umeå, ägnar sig åt att kartlägga.
Världsalltet klätt i vardagsspråk
Törmä visar att språket nästan alltid går via det vi redan känner till. När någon i populärkulturen svävar ut i rymden, låter det som en resa. När kosmiska avstånd ska förklaras blir det ofta ett hav eller en väg som står modell. Vi kan prata om teleportering och maskhål, men när orden ska ned på papper får de samma kropp som vi själva: de flyger, vandrar, glider.
Det säger något om vår fantasi. Vi tror vi blickar mot stjärnorna, men vårt språk håller oss kvar vid jorden och dess metaforer. Precis som språkfilosoferna George Lakoff och Mark Johnson påminner oss: metaforer är inte enbart prydnader i texten – de är byggstenar i själva tänkandet.
Bildspråkets dubbla kraft
Metaforer kan både öppna och låsa. Törmä återkommer ofta till den dubbla funktionen. När den amerikanske astrofysikern Neil deGrasse Tyson beskriver människans rymdkunskap som en strandkant där havet breder ut sig, skapar han en förståelig bild. Men det är fortfarande en bild från vår egen planet. Vi får en känsla av oändlighet, men vi får den via stranden vi redan känner under fötterna.
Varför spelar det någon roll?
För Törmä är det här mer än en språklig finess. Våra ord blir till kollektiva kartor för hur vi kan tänka om vetenskap, framtid och kosmos. När forskare och kulturskapare återvänder till samma metaforer, blir de samtidigt riktmärken för hur publiken kan förstå världen – eller snarare, universum – bortom horisonten.
Nästa gång du sträcker dig efter fjärrkontrollen eller bokhyllan och möter rymden i fiktion eller forskning, lägg märke till bilderna. Är det havsdjupet som får vara symbol igen? Är det ännu en väg som trampas upp i fantasin? Eller kan du identifiera en bild som faktiskt spränger sig loss från jordens gravitation?
Att ta med sig
- Kajsa Törmä, språkforskare vid Umeå universitet, undersöker hur vi talar om rymden i vetenskap och populärkultur.
- Språket lutar sig nästan alltid mot jordiska metaforer som hav, resor och riktningar.
- Även futuristisk teknik som teleportering förstås genom välbekanta ord om rörelse.
- Metaforer gör det obegripliga greppbart – men kan också hålla tänkandet fast i det förutsägbara.
✨ Så här kommer utmaningen: Om du själv fick skapa en helt ny metafor för rymden – fri från hav, stigar och jordiska referenser – vad skulle det vara?