När du hör ordet ”lik”, vad tänker du på? Förmodligen inte något särskilt trevligt. De flesta av oss associerar det direkt till döda kroppar och kriminalserier snarare än något att le åt. Men… vad händer om vi backar bandet några generationer? Då får ordet en helt annan klang – och en oväntat positiv sådan.
En läsare hörde nyligen av sig till Språktidningen och berättade om hur hans mormor brukade säga åt honom att ta på sig sina ”lixta byxor” när det bar iväg till stan. Inget makabert med det – hon ville bara att han skulle ta på sig sina finaste byxor. Och där någonstans börjar vi nysta upp historien om ett ord som gått en rätt kurios resa genom det svenska språket.
Från död till duglig
Ordet ”lik” har nämligen inte alltid haft med döden att göra. I äldre svenska – och fortfarande i vissa dialekter, särskilt i Östergötland och delar av Småland – kunde ”lik” faktiskt betyda bra, ”tillbörlig”, ”duglig”, till och med ”förträfflig”. I den betydelsen handlar det alltså mer om ett erkännande än om ett mordfall.
Och ja, det fanns till och med en hel liten komparationsskala:
- licker = bra
- lickre = bättre
- lickst eller licksta = bäst
Att dra på sig de ”licksta byxorna”? Det var helt enkelt att klä sig i sina allra bästa – kanske till och med nystrukna – byxor. Det låter ganska trevligt, eller hur?
Ett ords två liv
Det här dubbel-livet för ordet ”lik” är inte bara ett roligt språkfenomen. Det är också ett exempel på hur levande, busigt och oförutsägbart språket faktiskt är. Med tiden kan ord förvandlas, skifta betydelse, ta nya vägar – ibland diametralt motsatta. I Svenska Akademiens ordbok (SAOB) hittar man spår av det positiva ”lik” från så långt tillbaka som 1500-talet. Där dyker det upp i texter där det betyder just passande, duglig eller anständig – inte en död kropp i sikte.
Men i den moderna svenskan överlevde inte denna betydelse. Kanske hamnade den i skymundan av kriminallitteraturens och tv-seriernas ökade fascination för död och dramatik? Eller så försvann den bara i det tysta, tillsammans med många andra dialektuttryck som inte fick följa med in i den digitala eran.
Mormors språk – en skatt att bevara
Historierna om ord som ”lixta” lever vidare mest genom muntlig tradition – de ovärderliga minnesbilderna vi bär med oss från våra mor- och farföräldrar, från uppväxtens uttryck och samtal. En del av dem finns inte nedskrivna någonstans; de har aldrig blivit googlingsbara eller hashtag-vänliga. Ändå är de en del av vårt språkliga arv.
Det här är precis varför bevarandet av dialekter är så viktigt. Inte för nostalgi, utan för att språket är ett slags levande kulturhistoria. Det berättar vilka vi varit, var vi har varit – och ibland också något om vad vi har tappat bort på vägen.
Vad hände med berömmet?
Kanske kommer vi aldrig återvända till ”lik” som ett spontant sätt att ge någon beröm (”du är så himla lik idag!” riskerar trots allt att låta lite…makabert). Men historien bakom ordet påminner oss om något större: hur rikt och varierat vardagsspråket en gång var – och fortfarande kan vara, om vi vill.
Så nästa gång du hör ett gammalt uttryck från någon släkting, lyssna noga. Och fråga. För där kan gömma sig små språkpärlor – som lixta byxor och andra ovanligt underbara ord.
Vad minns du?
Har du själv några barndomsord, dialektala uttryck eller språkliga egenheter som folk i din närhet brukade använda – men som du sällan hör idag? Dela gärna med dig. Sådana berättelser hjälper oss att förstå inte bara språket, utan också vilka vi är.
🧠 Visste du att…
- “Lik” kunde betyda ’bra’ i äldre svenska dialekter.
- “Lixt byxor” betydde alltså de finaste brallorna man hade – inget mordmysterium där inte.
- Dialektformen förekom särskilt i Östergötland och Småland.
- SAOB har belägg för detta språkbruk från 1500- till 1900-tal.
- Många av våra mest fascinerande uttryck lever bara i människors minne – inte på nätet.
💬 Minns du att någon i din släkt snackade på ett sätt som fick dig att le?
Skriv till oss eller kommentera – kanske finns ”liks” glömda släktingar kvar just i din historia.