Vi kan kalla det ett boktips. Men egentligen är det här en kärleksförklaring – till ett ord, till en bok, och till det där lilla miraklet som sker när en ung människa plötsligt upptäcker hur språk kan kännas i hela kroppen.
Allt börjar med ett ord: luguber
Ett märkligt litet ord. Mörkt, vackert, lite kusligt. Det doftar gamla bibliotek, regnvåta kullerstensgränder och gotiska hemligheter. Och det dyker upp – som ett spöke med stil – i Klas Östergrens roman Gentlemen.
Min son, 21 år gammal och fortfarande rätt ny i litteraturens värld, plockade upp Gentlemen av en slump. Eller snarare: han lånade den av mig, fast det hände under sådana där diffusa omständigheter som föräldrar bara får nys om i efterhand.
Och nånting hände.
Det var inte bara att han började läsa mer – han började fatta tycke för en språklig värld där orden bär kläder av sammet och röker cigariller. Plötsligt testade han Duke of Windsor-knuten i slipsen. Han började boxas(!), som romanens huvudperson Henry Morgan. Och han slukade uppföljarna Gangsters och Renegater med samma glupskhet som en tonåring tuggar popcorn på bio.
När ett ord fastnar
Men framför allt – han lärde sig ordet “luguber”.
Ett ord han sedan använde med lätt överdriven inlevelse i olika vardagssammanhang: “Den där belysningen i hallen är lite… luguber, tycker du inte?” Och jag blev så märkligt rörd varje gång.
För det är så bildning fungerar, egentligen. Inte genom listor i läxböcker eller förhör om stilfigurer. Utan genom lust. Genom den där gnistan när någon stöter på ett ord som smakar gott, klingar vackert eller bara känns coolt i munnen.
Språklig gemenskap
Sen började han läsa Sjöwall och Wahlöös crimeklassiker, där både “luguber” och det lika förnämt franska “trankilt” flyter omkring i texten som diskreta, språkliga parfymmoln. Och han frågade mig vad “quasi-intellektuell” betyder. Vi fick plötsligt samtal där språk blev något vi lekte med, fnissade åt, analyserade. En slags gemenskap, byggd på ord.
Ett ord med historia och känsla
“Luguber” kommer, som så många av våra finare motsvarigheter, via franskan – lugubre, från latinets lugubris – något sorgligt, djupt dyster. Det är ett ord som känns hemma i slutet av en novemberdag, med stickade tröjor och regniga fönster. Ett ord som låter som det låter: mörkt som beck, men på ett snyggt sätt.
Mer än bara vokabulär
Och det slog mig: vad betyder det egentligen när ett barn – eller en ung vuxen – snappar upp ett udda ord ur en roman? Det är mer än en vokabulärfiness. Det är:
- Språkligt uppror
- Nyfikenhet
- Passion
Det är att hitta en nyckel in till litterära världar där meningar blir musik och varje ord bär en färgton. Det är att börja förstå att språk inte bara är något man använder – det är något man lever i.
En påminnelse om hopp
För mig, som själv arbetar med det skrivna och pratade ordet, var det inte bara rörande – det var hoppfullt. För ibland känns det som att språket krymper runt oss. Det utarmas, förenklas, slentrianiseras. Men här såg jag något gå åt andra hållet:
Ordrikedom som en upptäcktsfärd. Gentlemen var inte bara en resa in i en bok – det var en språklig tändvätska.
När barnen leder vägen
Det är möjligt att jag inte har läst Gentlemen på tio år. Men nu känner jag att jag vill tillbaka. Och det är min son som lett vägen.
Så om du undrar hur man väcker ett språkintresse i en ung människa – börja inte med pekpinnar. Börja med en berättelse. Ge dem en bok sprängfylld av märkliga, lockande ord. Ge dem Gentlemen.
Och kanske kommer du höra ditt barn mumla något i stil med: “Den där gamla lampan i vardagsrummet… den känns rätt luguber va?”
Då vet du att någonting vackert har börjat.
Din tur – vad är ditt ord?
Har du något ord du plockat upp från en roman och aldrig glömt? Kanske är det ett knepigt engelskt uttryck, ett åldrat svenskt adjektiv – eller helt enkelt ett ord som kändes som ditt när du läste det. Dela gärna med oss. Språkminnen är till för att berättas.