Tänk dig en roman där varje ord är valt med en kärlek så omsorgsfull att språket själv får stå i centrum. Harry Martinsons Vägen till Klockrike är just en sådan bok – ett litterärt äventyr där både berättelsen och själva orden dansar fram längs grusvägar och genom skogar, där luffarens vandringar blir till en poetisk odyssé genom det svenska språket.
För Louise Holmer, forskare i svenska språk vid Göteborgs universitet och huvudredaktör för Svenska Akademiens ordlista, är romanen inte bara en vacker berättelse. Det är ett slags fältarbete – en skattsamling av ovanliga ord, lyriska uttryck och språkliga nybildningar.
“Det är en veritabel fest i ord och fraser,” säger hon i Språktidningen. Och den festen, ja, den är öppen för alla som vill komma nära språkets innersta väsen.
En ordskatt att gå vilse i (på bästa sätt)
När man öppnar Vägen till Klockrike bjuds man in i en värld som doftar av gamla landsvägar och svunna tider, men också av nyskapande. Här blandas ord som “kavatighet”, “låtsighet” och “fotflit” med mer egensinniga skapelser – ord som “minnessvärm”, “löftesflöde” och “tobakslitterär”, som har en nästan musikalisk klang.
Poängen är inte att vara märkvärdig. Dessa ord är inte där för att imponera – de bär berättelsen. De skapar stämningar, formar hela bilder av ett Sverige på väg mot modernitet, men som ännu lutar sig mot naturen, samtalet och vägens ödmjuka livsrytm.
“Ord som ‘smalröstade jomning’ låter oss höra bäckens porlande,” förklarar Holmer. Och när någon lever i en “liggandes skola” – då handlar det inte bara om att vara sjuk, utan om att växa i stillhet, att lära genom tystnaden.
Språket, som aldrig vilar
Det vilar något taktilt och levande i Martinsons språk. Hans roman visar ett förra sekelskifte där språket inte står vid sidan av. Det är en levande varelse – den tar plats, förändras, slipas i möten mellan luffare, landskap och längtan.
“Mycket av det han skrev fram kom till i både sol och skugga,” säger Holmer. Med det menar hon att Martinsons språk inte skyggar för något – det speglar såväl glädje som vemod, vardag som magi.
Varje nybildning, varje ovanlig sammansättning är inte bara kreativ. Den är också funktionell – skriven med en precision som får det att glimra till mitt i all enkelhet.
En roman för språkälskare – och nybörjare
Man behöver inte vara språkvetare för att uppskatta Vägen till Klockrike. Det finns ett tilltalande mod i att låta orden räcka till, eller gå ett steg längre. För alla som gillar vackra formuleringar och som kanske någon gång själva lekt med tanken på att uppfinna ett nytt ord finns här inspiration att ösa ur.
Några av Martinsons språkliga uppfinningar blev aldrig folkliga – men de finns där, som bortglömda skatter i den svenska språkhistorien. Andra har överlevt tyst, kanske i någon dialekt eller som språkliga kuriositeter hos en extra lyhörd läsare.
“Det är en typisk Martinsonsk sak,” säger Holmer. “Att skapa ett ord som inte bara fyller en plats i texten – utan som också säger något om vårt sätt att tänka, känna och minnas.”
En sommarbok för hjärta och hjärna
Så, om du går och letar efter en bok till hängmattan – eller kanske till kvällsläsningen på verandan – varför inte sträcka dig efter Vägen till Klockrike? Den är mer än bara en roman om en luffare. Den är ett smörgåsbord för språksjälen – en bok som talar lika mycket till hjärtat som till hjärnan.
Och om du själv har ett favoritord – nybildat eller urgammalt – varför inte dela med dig av det? Språk är till för att användas, bevaras och ibland – bara ibland – uppfinnas på nytt.
📚 Vägen till Klockrike finns nu i en nyutgåva – ett perfekt tips för sommaren till dig som tycker att orden är halva nöjet med att läsa.