Fredrik Sjöberg har en ovanlig dubbelgångare i sitt liv – han jagar fjärilar och ord med samma passion. Från sitt hem mitt i skärgården på Runmarö blickar han ut över både naturen utanför och språkvärlden inombords, och för honom är de lika mycket delar av samma ekosystem.
Den som har läst Sjöbergs hyllade bok Flugfällan vet att han kan skriva om de minsta ting – en insekt, en växt, ett ord – med sådan kärlek och precision att det känns som att läsa poesi i sakprosans form. Men för Sjöberg handlar språk inte om att bara leverera information; det handlar om att känna sig hemma.
”Man präglas av språket precis som av ett landskap,” säger han och låter blicken dröja bort mot horisonten.
Det han menar är något många kanske inte tänker på i vår effektiva, snabbskrivna tid: att språk kan förankra oss. Ge oss rötter. Språk, i all sin skönhet och rytm, är vad som får en text att sjunga, inte bara prata.
Skönheten först – inte bara korrektheten
När Sjöberg nyligen recenserade Viktig svenska – något av en uppföljare till den klassiska språkbibeln Riktig svenska – gick han inte i klinch med författarna för att de hade rätt eller fel. Istället ville han lyfta något som sällan diskuteras i språkdebatten: skönheten. Lena Lind Palicki, chef för Språkrådet, och Språktidningens Anders Svensson hade en mer praktisk, nutidsanpassad hållning till språkförändringar. Sjöberg ville prata om estetik.
”Om man ska vara provocerande idag, då ska man tala om skönhet,” säger han och ler snett.
Han ser paralleller till hur naturskydd en gång i tiden drevs mer av kärlek till det vackra än av hårdkokta biologistatistik. På samma sätt tror han att språket kan räddas – inte med regler, utan genom att påminna folk om hur vackert det faktiskt kan vara.
”Om man generaliserar och talar om det vackra kan alla vara med och tycka,” konstaterar han.
Leken och allvaret i varje ord
Fredrik Sjöberg är en samlare. Inte bara av insekter, utan även av ord. Han har som ambition att varje dag använda åtminstone ett ord han aldrig tidigare har använt. Det är hans personliga motståndshandling – en liten revolt mot det han ser som en språklig tillbakagång.
”I dag skrev jag till exempel ’tarmdivan’ i en recension,” säger han med ett skratt, halvvägs mellan bus och bildning.
Det är denna finurliga blandning av lek och allvar som gör Sjöbergs språk så unikt. Han sörjer det faktum att både artkunskap och grammatisk förståelse marginaliseras, och ser en koppling mellan hur vi tappar naturens mångfald samtidigt som vårt språk förlorar sin. För honom hänger allt ihop.
”Att säga att det inte spelar någon roll vad fågeln heter är dagispedagogik,” säger han med en glimt av irritation. Namn spelar roll. Nyans spelar roll.
Och så gör rytm det också. Han läser alltid sina texter högt, även när det är recensioner, och ber sina översättare att göra detsamma. Klang och melodi är, åtminstone för honom, lika viktiga som meningsinnehåll.
Reglerna som trampolin för friheten
Det kan låta som att Sjöberg är en språkkonservativ, men det är inte riktigt så enkelt. Han förespråkar inte gamla regler bara för traditionens skull – han tror bara på hantverket. Förr i tiden, säger han, lärde sig exempelvis Picasso måla på det klassiska sättet innan han började bryta mot alla regler. Det är så frihet fungerar: den måste byggas på något.
”Att allting duger är suboptimalt,” säger han rakt, men utan pekpinnar.
För honom är det ett praktiskt konstaterande. Man kan inte slarva sig till skönhet. Han tycker att Sverige är lite för tamt när det gäller språkligt mod. Sakprosa får inte enough love, rent stilistiskt. Jämför man med Tyskland, säger Sjöberg, där språket verkligen får blomstra även i facklitteraturen, så ligger det svenska språket ofta i strama tyglar här hemma.
En bok som både viskar och vrålar
Hans senaste bok – en biografi om konstnären Bruno Liljefors – är ännu ett exempel på hur han för samman konst, natur och språk. Det är inte bara en skildring av en målare, utan också ett slags dikt i prosaform. Språket glittrar, precis som fjärilsvingar i vårsol.
Sjöberg har lämnat de höga tonlägena i språkdebatterna bakom sig. Han vill inte skrika för att höras. Han vill viska, för att locka människor att lyssna. Hans röst är fortfarande tydlig – men den bär på en annan musik nu, en annan ton.
För honom är orden både pensel och palett. De målar fram en värld där varje mening har en vikt, en doft, en temperatur. När man får till språket så, menar han, då hittar man hem.
Kort om Fredrik Sjöberg:
- Biolog, entomolog, författare och kritiker, kanske mest känd för boken Flugfällan
- Förespråkar ett rikt, levande och vackert språk – något som bär både historia och känsla
- Motsätter sig tanken att ”allt språk är okej” – han tror på att frihet föds ur form
- Tror att språk är något att känna sig hemma i, precis som ett fint landskap
Har du ett favoritord – vackert, märkligt eller roligt – som alltid får dig att stanna upp och le? Dela det gärna. Alla språkliga kuriositeter är välkomna här.