Tänk dig ett land där ett av de officiella språken inte bara ignoreras – utan även aktivt motarbetas av den egna regeringen. Som om staten själv ville lägga locket på sin kulturella identitet. Det låter som en osannolik berättelse, men i Belarus är det just vad som händer med belarusiskan.
Dmitri Plax, dramatiker, översättare och uppvuxen i Belarus men bosatt i Sverige, suckar när han pratar om situationen.
”Jag har aldrig hört talas om ett annat land där regeringen bekämpar sitt eget språk”, säger han. ”Och jag tror faktiskt att det är ganska unikt.”
Ett språk på reträtt
Belarusiskan har officiell status jämsides med ryska. I praktiken dominerar dock ryska i skolor, högre utbildning, medier och myndigheter. Belarusiskan är kvar – men mest på papper. Idag säger sig endast omkring en fjärdedel av befolkningen tala språket dagligen.
Enligt Plax är detta inte en slump. Han menar att språket marginaliseras som del av en större plan: att tysta röster som kräver förändring. Belarusiskan bär nämligen på mer än bara grammatik – den representerar frihetslängtan och nationell självständighet.
”Att tala belarusiska har blivit något av ett politiskt ställningstagande”, säger han. ”Regimen ser det som ett hot – så språket blir ett verktyg. En sorts russifiering för att trycka tillbaka oppositionen.”
Kampen om vardagen
Det är inte bara på ett symboliskt plan som språket försvinner. Vill du gå en universitetskurs, besöka läkare eller lyssna på radio – sker det förmodligen på ryska. Belarusiskan halkar efter både kulturellt och praktiskt.
Men även i mörka tider finns ljusglimtar.
Dmitri Plax har bidragit själv, bland annat genom att översätta den första skönlitterära boken direkt från belarusiska till svenska. Men särskilt betonar han barnböckernas betydelse.
”Det viktigaste är att barn kan få tillgång till berättelser på belarusiska”, säger han. ”Det är kanske en av de få realistiska vägarna för språket att leva vidare in i nästa generation.”
En språkresa i exil
Samtidigt växer en språklig motståndsrörelse – inte i Minsk, men i exil. Bland oppositionsrörelser i diasporan lever både språket och engagemanget. Många väljer att skriva på taraškievica, en äldre stavningsnorm som fungerar som en politisk markering mot den statligt godkända versionen.
Att välja stavningsform blir därmed en motståndshandling – språk och identitet går hand i hand.
Språket i siffror och hjärta
I korthet ser situationen ut så här:
- Belarusiska har cirka fem miljoner talare.
- Endast 25 % i Belarus använder det dagligen.
- Det är ett östslaviskt språk, nära ukrainska och ryska.
- Det skrivs med det kyrilliska alfabetet – med egna tecken som
ў(”ў”).
Språket är rikt på historia och grammatiska finesser, med spår av urgamla slaviska former, särskilda böjningsmönster och nyanserade tidsformer. Ändå naggas dess plats långsamt i kanterna.
Finns det hopp?
Historien bjuder på exempel av återuppståndelse: Hebreiskan har återvänt till vardagsbruk. I Wales har intresset för walesiskan växt trots lång tillbakagång.
För Dmitri Plax är belarusiskans framtid osäker, men inte hopplös.
”Det är klart att det finns hopp”, säger han. ”Belarusiskan existerar fortfarande. Och vi har sett språk i ännu svårare situationer resa sig.”
Det handlar om att bevara språket – inte bara i huvudet, utan i hjärtat. Via böcker, sånger, undervisning och samtal människor emellan. Tiden kommer då språket åter kan få ta plats. För i ett språk lever inte bara ord – där finns minnet, identiteten och motståndet.
Visste du detta om belarusiska?
- Det är ett östslaviskt språk med cirka 5 miljoner talare.
- Endast 1 av 4 i Belarus använder det dagligen.
- Det står språkligt nära ukrainskan.
- Det skrivs med kyrilliska alfabetet, men har egna unika tecken.
- Det finns två stavningsnormer: en statlig och en i exil, som blivit en politisk markör.
En fråga till dig:
Har du någonsin lärt dig ett språk för att bevara en bit kultur – eller som en tyst protest? Hur räddar man ett hotat språk när makten vänder det ryggen? Dela gärna dina tankar.