När poeten och professorn Mara Lee talar om sitt arbete är det som att lyssna till en meditation snarare än en förklaring. Hennes ord rör sig mellan tanke och känsla, mellan språk och kropp. Hennes senaste diktsamling Min tunga moder bär spår av moderskap, tystnad och arv, men också av språkets egen sårbarhet och kraft. Här finns inga färdiga svar – bara öppningar mot något större.
Vad gör skrivande till poesi?
För Mara Lee är språket inte ett redskap man plockar fram ur en låda. Det är kroppsligt, påträngande, som en tunga som svider eller en röst som inte går att tysta. Hon säger själv: ”Jag har aldrig en idé”. Texterna kommer inte ur planer eller tankemodeller, utan smyger sig fram som från en dold plats. Genom skrivandet kan hon närma sig det som annars inte låter sig nås.
Moderskapet som en mörk ur-scen
I Min tunga moder finns inget traditionellt moderideal. Istället träder modern fram som en figur präglad av begär, brister och tystnad. Relationen mellan mor och dotter blir ett transgenerationellt arv, där inte bara kropp och erfarenheter förs vidare, utan också känslor och outsagda ord. För Lee innebär skrivandet en möjlighet att bära både det förflutna, nuet och framtiden i samma ögonblick.
Språket som en kropp
Lee betraktar språket som levande, som en kropp som formar våra tankar. Hon fascineras till exempel av svenskan konjunktiv – en grammatisk rest som uttrycker det möjliga snarare än det givna. När sådana nyanser försvinner, menar hon, minskar också vår förmåga att föreställa oss andra världar.
I hennes poesi blir språkljud organiska: vokalerna som livets struktur, konsonanterna som kött och motstånd. Språket kan svälta, tyna, förändras. Just därför opponerar hon sig mot det torra och mallstyrda i det akademiska språket. Poesin kräver skuggor, tvivel och överskott.
Poesi mot samtidens ”berättelseindustri”
Fastän Lee först publicerade prosa drogs hon tidigt mot poesin. Den erbjöd täthet och motstånd. I en tid där allt – individer, företag och organisationer – förväntas paketera sig i en ”story”, blir poesin istället något annat. Den behöver inte sälja. Den får vara överflödig, motsägelsefull och obekväm. Just där ligger dess styrka: i att bära fram det vi helst gömmer undan.
Om du själv vill skriva poesi
När hennes studenter söker råd får de inga regler. De får uppmaningar till risk. Några av hennes återkommande tips är:
- Släpp kontrollen. Börja inte med en bestämd plan.
- Våga gå dit det skaver. Sök det sårbara, det som känns tvetydigt.
- Akta dig för jaget. Jaget kan skapa murar lika väl som närhet.
- Skriv först, förstå sen. Låt texten födas innan du granskar den.
Språket som värld
Det som gör Mara Lee särskild är hennes sätt att se språket inte bara som kommunikation, utan som ett mysterium. Hon beskriver skrivandet som en ström, en tjuvkoppling mellan begär och språk. Det är i den glipan mellan närvaro och flykt som hennes dikt blir till.
Kort om Mara Lee
- Poet, essäist och professor i litterär gestaltning vid Konstfack.
- Aktuell med diktsamlingen Min tunga moder.
- Skriver inte utifrån idéer, utan låter texten växa fram intuitivt.
- Återkommande teman: moderskap, tystnad och språkets kroppslighet.
- Ser poesin som motstånd mot samtidens krav på berättelser.
- Råd till skrivande: våga oförutsägbarheten, sök skammen, begränsa jaget.
Till sist lämnas en fråga kvar efter hennes ord: Lever vi i språket – eller är det språket som lever i oss?